III:3 Olof Axel Vahlund
Kolare, arrendator, arbetare, speleman. Blev 84 år.
Far:
Mor:
Född:
1883-02-14 Byn, Hedesunda, Gävleborgs län. [1]
"Föräldrar: Tråddrageriarbet. Olof Olsson och hustru Christina Persdotter på Sandviken, Högbo. Dopvittnen: Förre soldaten Anders Klar och hustru Brita Larsdotter i Byn. Korporalssonen Olof Klar ibidem och filaredottren Brita Sofia Björkgren från Forssbacka, Wahlbo socken."
Även Högbo (Sandviken) C:4 (1878-1889) Bild 63 (AID: v189657.b63, NAD: SE/HLA/1010263)
"Föräldrar: Tråddrageriarbetaren Olof Olsson och hustru Christina Persdotter, nedkomst i Hedesunda."
[Gävleborg] _scb Gävleborgs, .786, Födde,Vigsel,Död, 1883 - 1883, 0-0, Bild 7 av 498, GID 100021.56.16800
Även [Gävleborg] _scb Gävleborgs, .786, Födde,Vigsel,Död, 1883 - 1883, 0-0, Bild 23 av 498, GID 100021.56.18400.
Nedkomsten skedde i Hedesunda, de bodde dock i Sandviken, Högbo.
Bosatt:
från 1883 till 1885 Sandviken, Högbo (Sandviken), Gävleborgs län. [2]
Bosatt:
1886 Sandviken, Högbo (Sandviken), Gävleborgs län. [2]
Bosatt:
från 1886-10-13 till 1890 Stabäck, Högbo (Sandviken), Gävleborgs län. [3]
Bosatt:
1890 Stabäck, Högbo (Sandviken), Gävleborgs län. [4]
Bosatt:
från 1891 till 1895 Stabäck, Högbo (Sandviken), Gävleborgs län. [5]
Bosatt:
från 1895 till 1898-04-05 Stabäck, Högbo (Sandviken), Gävleborgs län. [6]
Utflyttning:
1898-04-05 Stabäck, Högbo (Sandviken), Gävleborgs län. [7]
Inflyttning:
1898-04-12 Gammelsäll, Hedesunda, Gävleborgs län. [8]
Bosatt:
från 1898-04-12 till 1904-04-12 Gammelsäll Nr.2, Hedesunda, Gävleborgs län. [9]
Bosatt:
1900 Gammelsäll, Hedesunda, Gävleborgs län. [10]
Utflyttning:
1904-04-12 Gammelsäll, Hedesunda, Gävleborgs län. [11]
Inflyttning:
1904-05-06 Säveränge, Högbo (Sandviken), Gävleborgs län. [12]
Bosatt:
från 1904-05-06 till 1909 Säveränge Nr.ss1, Högbo (Sandviken), Gävleborgs län. [13]
Bosatt:
från 1910 till 1912-06-18 Säveränge Nr.ss1, Högbo (Sandviken), Gävleborgs län. [14]
Arbetare.
Utflyttning:
1912-06-18 Säveränge, Högbo (Sandviken), Gävleborgs län. [15]
Inflyttning:
1912-06-20 Införå, Valbo, Gävleborgs län. [16]
Bosatt:
från 1912-06-20 till 1914 Införå, Valbo, Gävleborgs län. [17]
Kolare.
Bosatt:
från 1915 till 1919-05-17 Införå, Valbo, Gävleborgs län. [18]
Kolare.
Utflyttning:
1919-05-17 Införå, Valbo, Gävleborgs län. [19]
Inflyttning:
1919-05-18 Norra Strandmora, By, Kopparbergs län (Dalarna). [20]
Bosatt:
från 1919-05-18 till 1921-11-01 Norra Strandmora, By, Kopparbergs län (Dalarna).
Utflyttning:
1921-11-01 Norra Strandmora, By, Kopparbergs län (Dalarna). [21]
Inflyttning:
1921-11-05 Jularbo, Folkärna, Kopparbergs län (Dalarna). [22]
Bosatt:
från 1921-11-05 till 1922-04-18 Jularbo, Folkärna, Kopparbergs län (Dalarna).
Utflyttning:
1922-04-18 Jularbo, Folkärna, Kopparbergs län (Dalarna). [23]
Inflyttning:
1922-04-19 Glamsen, Valbo, Gävleborgs län. [24]
Bosatt:
från 1922-04-19 till 1925 Glamsen Nr.1, Valbo, Gävleborgs län. [25]
Arrendator.
Bosatt:
från 1926 till 1934 Glamsen Nr.1, Valbo, Gävleborgs län. [26]
Arrendator.
Död:
1968-02-10 Bomhus, Gävle Staffan, Gävleborgs län. [27]
Äktenskap med III:4 Beda Josefina Vilhelmina Vahlund (född Björklund) (1886 - 1975)
Vigsel:
1910-06-23 Hille, Gävleborgs län. [28]
"Man: Arbetaren Olof Axel Vahlund fr. Högbo. Kvinna: Beda Josefina Vilhelmina Björklund fr. Skarfven. Han hinderslöshet från Högbo, både muntligt samtycke."
[Västernorrland, Gävleborg] Hille, SCB, Vigsel, 1898 - 1920, 0-0, Bild 43 av 80, GID 89.57.4300
Barn:
Noteringar
"74-årig Sikviksbo alltjämt i skogsjobb. - För gammal för att jobba i skogen? Är du spritt språngande tokig, gosse? När man känner sig som unga pojken? Och unga pojken, det är Axel Vahlund, 74 år fyllda, och fortfarande i full vigör, och aktiv i skogen. Han är sedan många år bosatt i Sikvik.
När vi gjorde besök hos den gamle friskusen en kväll i hans stuga, där han bor tillsammans med gumman sin, fick vi verkligen valuta för besöket. Ty maken till munläder har man sällan träffat. Ifråga om historier är Axel Vahlund oöverträffad.
Han börjar berätta om sitt liv, och det är inte småsaker han varit med om. Skogen har alltid varit hans liv. Han har säkerligen ett oslagbart rekord. Han har nämligen jobbat i skogen nästan alltid åt Korsnäs bolag i 62 år! Än i dag gör han sina dagsverken åt bolaget. Hugga har aldrig legat för honom. Nej, körning ska det vara. Och det håller han på med fortfarande. - Redan i skolåldern fick jag börja att hjälpa farsgubben med skogsjobbet, berättar Vahlund. Jag kommer ihåg att jag bara var 12 år gammal, när jag första gången fick köra träkol med häst från Högbo bruk till Forsbacka. Dessa två bruk jämte Oslättfors ägdes då av brukspatron August Lundeberg och hans bror Christian. Något betalt för en sådan körning var det aldrig fråga om. Och ändå gällde det en sträcka på 22 kilometer. Någon gång kunde jag få 15 öre till ett par bullar när jag kom fram till Forsbacka. Som nygift flyttade jag så till Oslättfors, fortsätter Vahlund, och där arrenderade jag ett litet ställe i skogen. Vi hade 10 minuters väg till närmaste granne och tre fjärdingsväg till skolan för ungarna. Ty det blev naturligtvis sådana med tiden. Mycket roligt hade vi emellertid i Införå, som stället hette. Inte var det mycket med stugan, den är förresten flyttad till Furuvik nu, och kallt hade vi för jämnan på vintrarna. Gumman min fick föda ungarna i köket, det var vanligt på den tiden. Och närmaste barnmorska hade vi i Sandviken. Jag minns att ibland var det så kallt att vi var tvungna att binda ungarna i selar och hissa upp dem i taket, där det var lite varmare. Det är ackurat sant. Och fru Beda intygar med en nick.
Brukspatron Lundeberg var en mäktig man, men i själv och hjärta var han godsint. Och han kunde uppskatta om man någon gång vågade på sig ett skämt. Som den gången en midsommar i början av seklet. Patron hade skänkt oss dagverkare en dansbana och vi skulle inviga den på midsommarafton. Vi hade också dagen till ära förärats ett par stop brännvin, så stämningen var hög. Vi hade en dagsverkare på godset som hette Dahlman. Han gnällde alltid att han tjänade för litet. Hur det var, så kom patron med sitt fina sällskap ner till dansen och tittade på när hans folk roade sig. Då flög spelevinken i mig riktigt - Om du går fram till patron och verkar riktigt säker på sig själv, så får du nog påökt, sa jag åt Dahlman. - Tror du det? Dahlman lät ängslig på rösten, men han hade fått ett par kaskar, och morskade snart upp sig. Han steg fram till sällskapet. Nu hör det till historien att brukspatron Lundeberg var en mycket stor karl under det att Dahlman var liten spinkig. Men han stegade som sagt fram, slog patron på axeln och begärde påökt. Jag ser än synen framför mig. Patron bebehöll fattningen, men bad att få tala med Dahlman på kontoret följande dag. Dahlman var naturligtvis skakis värre, men kan man tänka sig. Han fick varken stryk eller blev utskälld! Men han fick inte heller påökt, men väl ett par stora supar av patron själv. Och då var Dahlman nöjd och hade glömt sina krav.
Mycket har Axel Vahlund att berätta om livet på ett bruk i början av 1900-talet. Förtjänsten var naturligtvis inte mycket att hurra för. Slet man bara, så kanske det kunde bli ett par hundra per år. Men då stod alla dagsverkarna i skuld till sin husbonde. Och Vahlund visar "kassabok" från början av seklet. Där har brukspatron mycket noga och ordentligt fört in alla hans inkomster och tillgångar. Men vid årsslutet står: "Skuld till år 1913 160 kr". På så sätt fick han arbetarna kvar i sin tjänst. Ingen kunde komma ifrån skulderna. En hundralapp på den tiden var en svindlande summa.
1918 flyttade Axel Vahlund med familj till Dalarna och köpte ett eget ställe. Men han blev grundligt uppkörd av egendomsagenter och flyttade efter ett par år tillbaka till sina gamla hemtrakter, nu till Glamsen, som ligger utefter hedesundavägen. Och där bodde familjen Vahlund i 22 år. Nu började slitet på allvar igen för skogsfamiljen. Förtjänsten var dålig, och det kunde hända att ett helt års jobb med två karlar och lika många hästar kunde ge en inkomst av 600 kronor.
Familjen Vahlund har naturligtvis varit med om många hårda vintrar i skogarna. - Värst var det nog i alla fall 1923, säger Axel till frun Beda. - Kommer du ihåg att vi hade över 80 hästar igång, och ändå hann vi inte hålla vägarna uppe. Det var bara träplogar förspända för hästar på den tiden. Och tänk vad snöskottning vi hade, inflikar frun i huset. Hundratals meter fick vi skotta oss fram, om vi skulle ha en möjlighet att ta oss ut. Det året kom snö i början av november och sedan snöade det så gott som oavbrutet till i början av april.
Spelevinken och hans rara gumma har fått det bra på gamla dar. Sluta jobba vill inte Axel. - Åtminstone tänker jag hålla ut lika länge som hästen min. Och Pärlan är 19 år. Så vi kanske slutar samtidigt.
Och vem kunde ana att denne skogens son var så musikalisk. - Vad vill du att jag skall spela, frågar han. Dragspel eller fiol? Vi väljer dragspel och då kommer hans tvåradiga fram. - Vi är bara två i familjen, så jag tyckte att jag inte behövde köpa ett större, skämtar han. Och så sätter han igång med Farmareflickan. Spela fiol kan han också som ingen annan. Men han håller inte fiolen under hakan utan nere på bröstet. Detta beror på, förklarar han, att han skadat sitt ena nyckelben en gång. Men Anders och Brita låter lika bra ändå.
Nu har makarna Vahlund bra, som sagt. Stället dom bor på arrenderas av Korsnäsbolaget för 500 kr om året. Och då har ändå Vahlund fritt bränsle. Men så har jag nog också den billigaste hyran av alla som arrenderar av bolaget, säger han.
Axel Vahlund, Bomhus, äldste skogjobbare, är en kärnkarl av renaste virke. Och allt jäkt är bannlyst hos denne livsfilosof. Han har sin lilla gumma, sin häst och - skogen."
Ur Arbetarbladet 1957-02-13
"Axel Vahlund i Bomhus 84-årig pianocharmör.
Att bli gammal, det är livet det! Jag har slitit ont i alla år, men nu har jag det bra. Jag tror inte att jag ens vet själv hur bra jag har det.
Det är Gävles kanske spänstigaste 84-åring som talar. Axel Vahlund heter han, bor på Högstavägen i Bomhus och är en personlighet som är omtyckt av alla i Bomhus. En chevaleresk man som snarare verkar närma sig pensionsåldern än de nittio.
Axel Vahlunds hela liv har varit skogen. I hela 62 år har han jobbat åt Korsnäs-Marma, innan han vid 77 års ålder ansåg att han gjort sitt. den märklige mannen arrenderade ett litet torp av Korsnäs i Sikvik, för övrigt bolagets siste arrendator i dessa trakter. Här bodde han med sin hustru Beda, en rar liten gumma, kvicksilversnabb och lika rapp i tungan. I dag är Beda åttio år och lika pigg som maken.
Det en medlem till av familjen Vahlund i Sikviksskogen, nämligen hästen Pärlan. Det är väl fråga om, vilken av de båda - Beda eller Pärlan - som Axel slösade mest kärlek på...
Trots sin vitalitet kunde inte Axel Vahlund gå kvar och jobba i all oändlighet. Han blev tvungen att sälja sin Pärla.
- Men jag sålde henne till slakt. 22 år gammal var hon, men pigg och kry, och hon hade säkert stoppat fem år till. Men jag ville inte att någon annan skulle ha henne i dagsverke. Det var en svår skilsmässa efter alla dessa år. Vi hade tårar i ögonen både Pärlan och jag. Hon liksom kände på sig vad som förestod.
- Nåja, sorger är till för att övervinnas. Jag köpte den här villan i Högsta, och här trivs mor och jag. Vi kunde aldrig få det bättre. Det är klart, det är en hel del snöskottning på vintern, men det är enbart fin motion.
Vi stiger in i den Vahlundska villan. Mor Beda sätter på kaffepannan och Axel börjar berätta. Berättar med en aldrig sinande ström av ord, berättar med ett minne och en berättartalang som bara just han kan.
- Jag spelar gärna säger han. Musiken har liksom alltid följt mig i såväl med- som motgångar. Jag kunde väl knappt mer än stå på benen, förrän jag lärde mig spela fiol. Sen blev det dragspel, sen piano. Vi får höra prov på den gamle mannens konst. Hans repertoar är förvånande, smekande trollar han fram Gärdebylåten på fiolens strängar, efter det att han först spottat på fingrarna och stämt fiolen riktigt. Och så dragspelets tur. Vem kunde ana att 84-årige Axel Vahlund skulle kunna spela - ja just det kära läsare - Marianne! Visst hörs det skillnad på Vahlund och Hootenanny Singers, men i alla fall.
Han slår sig ner framför pianot. - Vad vill ni höra? Ska vi ta en sån där lagom poppis låt?
Okay, nickar vi. Och nu är det tangenternas tur, att bli smekta av väderbitna händer. Käre John, en typisk melodi just för den gamle musikintresserade mannen.
Axel Vahlund fortsätter att berätta.
- Jag föddes i Hedesunda, men flyttade som liten till Högbo där jag bodde i 27 år. Träffade min Beda, gifte mig och flyttade så småningom till Införå, nordäst om Oslättfors. Där bodde vi i sju år i en liten stuga, inga grannar och tre fjärdings väg till närmaste affär. Vi fick fyra barn där, gumman födde dom i köket. Närmaste barnmorska fanns i Sandviken. Men allt gick bra. Det var ofta kallt, svinkallt. Jag minns att när barnen var små och kylan var allt för svår, lade vi de små i selar och hissade upp dem under taket. Där fanns åtminstone lite värme under skorstenen.
Det var också dåligt ställt med lönen. Jag körde och kolade. Jag har kolat över hundra milor i mina unga år. Förtjänsten var knapp, jag minns att jag hade 18 öre i timmen på dagsverke i hårt skogsjobb. Då var brukspatron Lundeberg min chef, men 1899 köpte Korsnäs in skogen. För häst - som jag hade redan på den tiden - och körare betalades tre kronor om dagen!
Axel Vahlund har alltid varit en populär person i Bomhus. Inte minst bland barnen. Det vill säga, det kanske i första hand var Pärlan som var så omåttligt populär. Vahlund hade en del påhugg åt Gävle stad, sopade trottoarkanter, vägar osv. När Sikviks-Axels häst och kärra dök upp, kunde man vara övertygad om, att han hade åtminstone tio ungar i kärran.
Den gamle hedersmannen har nu ingen Pärla. Inga körningar åt vare sig Korsnäs eller Gävle stad. Men han har sin hustru Beda. Det väderbitna ansiktet får ett skimmer av ömhet över sig när hans ögon möter hustruns. Han sitter just och rakar sig, på gammaldags maner med rakhyvel och tvål.
- Bäst att vara slät om hakan, säger han, man vet aldrig om det inte kan bli en liten kram av gumman på eftermiddagskvisten.
Den spänstige 84-åringen och hans maka har ett verkligt sevärt hem. Allt i gammal stil.
- Vi köper inget nytt, säger de båda med en mun.
En gammal grönskimrande kakelugn i finrummet sprider en underbar värme omkring sig. Bara Axels gamla "raklåda" - eller etui - är värt ett kapitel för sig. Det ropade han in på en auktion i Torsåker för femtion år sedan. Rakskrinet var då över 100 år gammalt, och ett av de få, som finns bevarade i fullt användbart skick. Pris 75 öre!
Bomhusprofilen Axel Vahlund ses fortfarande varje dag ta långa promenader i samhället. Och fortfarande är han lika populär både hos gammal och ung.
- Vahlund kan väl dra en historia, säger de unga fruarna, som känner igen honom. Och då får Konsum och frukosten vänta.
- Kom in Axel, och ta en slagdänga, säger gubbarna. Alltid kan det bli en liten kask.
Så ser han ut Bomhus livsfilosof nummer ett. En gammal man med en femtioårings kropp, med en mustasch, som ingen kan ta miste på. Den sitter just där den skall sitta på Axel Vahlund."
Ur Gefle Dagblad, 1967-01-31
Olof Axel Vahlund är farmors far till Bengt Peter.
Personhistoria
Bilder
1967
1964
Vänster par är Axel Vahlund och hans hustru Beda Björklund, höger par är Bedas syster Emma Björklund och hennes man Johan Lindblom.
Familjen Vahlund i Glamsen:-Greta, Beda, Ingrid, Axel, Folke, Birgit och Ella (Elin).
Axel Vahlund vid en kolmila, Säveränge, Högbo, okt 1939
Axel Vahlund vid en kolmila i Säveränge, Högbo, okt 1939.
Axel och Beda Vahlund
1953-02-14. Axel Vahlund 70 år, 1953-02-14.
Axel Vahlund.